BEST PROFIL DENNIS AULANDER
Dennis Aulander – instruktör och verksamhetsansvarig på Sanda BG, fd Liga- och landslagsspelare med 50 A-landslagskamper. Hinner även med att vara karismatisk expertkommentator i TV samtidigt som han har haft en helsidas basketkrönika i Expressen på lördagar. BEST har fått en ordentlig pratstund med Dennis om hans lag, livet samt jobbet som coach samt hur han var som spelare.

- Ålder:
Fyller 38 år den 20 juli.
- Basketbakgrund:
Moderklubb Äli, Sanda BG, Brahe 90-94, Plannja 94-03, landslaget 95-02, coachat Sanda sedan 04.
- NBA eller Euroleague?
Euroleague, har dock blivit lite mer NBA nu med Jonas.
- Hur ser Sanda Wolves ut inför nästa år?
Faktiskt har vi hela 12 spelare kvar från förra året då endast tre spelare tog studenten i år så vi har tagit in tre nya 94:or. Vi tappar Christopher Czerapowicz, Simon Forssberg och Andreas Cahilig och får in Niklas Holmström-Forster (Blacke), Anton Candler (Täby) samt Dennis Meraz (Brahe).
- Hur många sökande har ni till Sanda och hur väljs de ut?
Det är en väldigt lång process som börjar med att ca 70-80 spelare skickar in intresseanmälan i december. Ca 50 av de dyker sedan upp vid första tryouten där vi gör ett fystest, spelar basket samt har en föräldrainfo. Till tryout 2 kallar vi 10 spelare som genomgår en medicinsk undersökning för att se om de klarar av att öka träningsdosen med ibland 100%, , coachintervjuer för att få reda på varför de vill ansöka, spelar basket samt får prata med fritidsassitent för att se om de är redo att flytta hemifrån och klara sig själva. Det är mycket som ska stämma innan vi tar ett slutgiltigt beslut. Sanda är som en trebent pall där det sociala, skolan och basket är varsitt ben – fattas det ett ben ramlar pallen omkull.
- Hur tycker du att förra säsongen var för er?
Fantastisk, med tanke på att vi inte bygger lag utan fokuserar på individuell utbildning. En helt unik prestation att placera sig så högt då vi ställer upp med ett helt nytt lag varje match med ”måttstocken” att alla skall få spela 10 minuter fördelat på två byten. Alla ska ju få visa upp sig och En utmaning att få in alla vid rätt tillfälle, därför tar vi bara med 10 spelare till match.
- Målsättning med laget?
Eftersom vi arbetar med individen i centrum så vill jag jobba med spelarna så att de är attraktiva som spelare när de lämnar Sanda. Vill skapa och ge dem ett individuellt varumärke och möjlighet att visa upp sina färdigheter. Sen handlar ju idrott om att vinna, visst vill jag vinna men inte till vilket pris som helst. En seger där halva laget inte spelat är inte lika söt.
- Något speciellt du vill förbättra inför nästa år?
Inget unikt för Sanda, har en önskan om att hitta de riktigt stora spelarna som ska spela position 5 för att få resterande att spela på sina rätta positioner. Har inget svar på hur man ska göra. Annars skall vi jobba på att göra det tufft och jobbigt att möta Sanda, inget är gratis mot oss och ska man åka hem med en vinst från oss ska man behövt jobba för den.
Vilka lag tror du går till Final 4 nästa år samt vinner Basketettan?
Stockholm Eagles, Haga, Höganäs, Brahe…Eagles vinner.
- Vem tycker du var B1s bästa spelare förra året?
Dålig koll på Norra så jag plockar bara från Södra, Ernest Turner, Christopher Czerapowicz, Denis Omic…
- Är du nöjd med B1s spelform eller skulle du vilja göra några ändringar?
Kittlande tanke att slå ihop serierna efter årsskiftet med en topphalva som spelar en superallsvenska. Förstår att det är svårt att lösa ekonomiskt och väldigt komplext då pengarna är det största hindret. Jag kollar mycket på all sport och saknar de spännande tabellstriderna i basket. Ett förslag skulle kunna vara att ”öppna” upp Ligan, jag vet att alla får söka men jag vill att det avgörande ska vara vem som är bäst och skjuter flest bollar i korgen. Självklart handlar mycket om föreningarnas målsättning också.
- Vad behövs göras för att höja statusen på B1?
Det måste bli attraktivt för andra än närmast sörjande att gå på basketmatch, sponsorer, bekanta, media…en happening och inramning som man vill komma tillbaka till. Speakers, statistik, fika, musik, domarvärdar, frukt till spelarna..Hallen skall vara dukad för match. Sen tycker jag att basketettan.se och BEST är en ”gudagåva” för oss föreningar, för även om det är ni som driver sidan är det upp till mig och oss som föreningar om och hur mycket vi vill synas och skicka in uppslag och nyheter-fantastisk möjlighet! Får vi även livestats på B1 i höst är det också ett enormt lyft!
- Som coach, vilka styrkor samt svagheter tycker du att du har?
Inbillar mig att jag är en bra och engagerad coach men en sämre tekniktränare. Jag är en känslomänniska som kan ta folk, inspirera och lyfta dem. Dessutom har jag mycket erfarenhet som spelare och kunskap om olika spelsituationer. Vill helt klart förbättra teknikutlärningen trots att de coacher jag minns bäst var de som inspirerade mig, inte de som nötte teknik med mig. Båda delarna behövs dock.
- Största coachtabbe du gjort?
Närmast i minnet är säsongens sista match, U20 finalen mot Plannja där vi ledde stort till en början och Chris hade 24 pinnar i halvtid. Vi slutade spela som ett lag och letade bara efter Chris, för att jag inte ville kyla ner en het spelare. Vi tappade momentum och laget kunde inte komma in i spelet. Lärde mig läxan att man måste använda alla verktygen i lådan, ett enda verktyg håller sällan hela vägen själv.
- Rolig coachhändelse som du vill nämna?
Måste nästan ta året när jag coachade flickorna på Sanda, fantastiskt lärorikt år som hjälpte mig att utveckla min metodik och pedagogik. Rekommenderar alla att prova på att coacha båda könen. Betydde mycket för mig som coach.
- Vem är den bästa spelaren du coachat?
Christopher Czerapowicz och Charles Barton. Det är en riktig ynnest och utmaning att få coacha så talangfulla spelare och vara den som har ansvaret för deras framtida basketkarriärer, otroligt spännande och skickliga spelare.

- Vem blir näste svensk att spela i NBA?
Christopher Czerapowicz eller Carl Engström.
- Du är utvald att gå FIBAs steg 5 utbildning för coacher, kan du berätta om den?
Det är en 3-årig utbildning som jag verkligen är tacksam att jag blivit utvald till. Vi arbetar mycket med hemmauppgifter och sedan träffas vi någon vecka per år och presenterar våra arbeten.Vi är ett 60-tal coacher från Europa, bl a Micke Johansson, som träffades första gången förra sommaren . Vi följer ett U16, ett U18 samt ett U20 EM-spel och förhoppningsvis examineras vi och får våra diplom i halvtid på U20 EM-finalen. Det är inga duvungar som går denna kursen, vi har Svetislav Pesic som mentor och han har ju ganska mycket att komma med vid fikabordet. Hur värdefullt som helst att få ta del av detta.
- Målsättning som coach, vad händer på kort och lång sikt. Vill du utomlands, Ligan…?
På kort sikt vill jag bli bättre på mina brister och på lång sikt stänger jag inga dörrar för Ligan. Jag har ett underbart jobb just nu men sen måste det fungera för tre till i familjen, vill inte rycka upp ungarna från skolan varannat år för att hatta runt som coach. Vill absolut arbeta med ungdomslandslag i framtiden då jag tror att jag kan bidra med mycket. Med tanke på den rådande debatten om RBG vet man ju aldrig vad som händer, vill absolut hålla på med det jag gör.
- Steg 5 utbildningen borde väl öppna en hel del dörrar som coach...vilket jobb skulle du inte tacka nej till?
Alltså, man måste ha klart för sej en sak: bara för att man gått en viss utbildning, så är det ju inte säkert att du är lämpad för det aktuella uppdraget. För min egen del, så har de senaste åren inneburit en medveten investering/satsning på utbildning: först förbundstränarutbildning (steg 3), sen elittränarutbildning (steg 4) och nu den här FECC-utbildningen (FIBA European Coaching Certificate). För mej, som kommer från karriär som spelare, har det varit viktigt att få ta del av denna typ av utbildningar, att kunna få möjligheten att förkovra mej i områden som didaktik, pedagogik, metodik, säsongs/träningsplanering med diverse makro, meso och mikrocykler etc..
Jag vill tro att kombinationen, mina erfarenheter som spelare på högsta nivå, nämnda utbildningar och mina erfarenheter som coach på Sanda de senaste sju-åtta åren kommer göra mej attraktiv på en coachmarknad i framtiden, men som sagt: det finns ingen garanti för det. Det krävs att någon förening vågar investera i mej, vågar tro på mej som coach för deras lag, att de tycker jag är lämpad för uppdraget. Att tillsätta en ny coach, oavsett förening och nivå, innefattas också av en hel del politik. Det enda jag kan säga idag, är att jag trivs utmärkt på Sanda Riksbasketgymnasium, men att tanken kittlar över ett uppdrag som mer går ut på att vinna. Har man en gång tävlat, så vill man göra det igen.
- Basketkrönikan i Expressen, om du fortsätter skriva kommer det bara vara om Ligan eller finns det en chans att det kommer slinka in lite basketettan där också nu, hur mycket får du styra över materialet?=)
Ifjol var det ganska "styrt" mot just SBL och NBA (med Jonas).På slutet beställde tidningen även några rader från DL. Hur upplägget ser ut i år och om det överhuvudtaget är jag som får/tar förtroendet att skriva basket i Expressen - återstår och se.
- Som spelare, hur var du enligt dig själv, styrkor/svagheter?
Måste nog säga att min styrka som basketspelare var att jag hatade att förlora och älskade att vinna. Att få "stå överst", att kämpa mot ett gemensamt mål med ett gäng lagkamrater och sen lyckas med det är en känsla som går utöver det mesta. På plan upplevde jag att min styrka var mitt skytte och förmågan at peta i en och annan boll då och då, detta tillsammans med en hyfsad spelförståelse gjorde mej till en "deasent" basketspelare, i alla fall - offensivt. Defensivt däremot....ja, man var väl aldrig beskylld för att vara någon stopper direkt och det här med att träna på egen hand, ta reda på hur pass bra man verkligen kunde ha blivit är något som förföljer mej än idag och något som jag tyvärr aldrig lär få svaret på.
-Roligaste vinsten som spelare?
Första guldet 1997 med Plannja var inget annat än helt - fantastiskt! Minns hur vi blev eskorterade av två Viggen-plan hem till Luleå, allt folk på Kallax flygplats, kortegen genom Luleås gator och efterföljande bankett. Att få vara med Plannja och "knäcka koden" vad det innebär att vinna, att sätta föreningen på kartan, både nationellt och internationell som var fallet då, att få det stora erkännadet och få min tröja upphissad i Pontushallen, är det som jag kanske är mest stolt över i min basketkarriär. Hittills...
- Vilka 4 gamla lagkompisar skulle du ta med i din drömfemma med dig själv?
Jag älskade att spela boll med Håkan Larsson och Eric Elliott. Jag minns Håkans passningsspel och Erics fantastiska skytte, tillsammans var vi ett hot mot många lag. Som bigman måste jag gå med Daren Engellant i hård konkurrens med Kevin van Veldhuizen. Daren hade ett passningsspel som gynnade oss bättre som lag betraktat, en osjälvisk spelare som växte under sin tid i Sverige/Luleå. Som fyra väljer Gennadij Sctetinin i Brahe Basket, en ryss som Miki Herkel handplockade från St Petersburg och som fullståndigt sköt skiten ur bollen under de första åren i SBL.
- Bästa matchen i karriären, vad hade du för stats och vilken match?
Vi var tvugna att vinna hemma i Europacupen mot Trier från Tyskland för att behålla vår status i den aktuella cupen och jag minns att Eric Elliott inte kom till spel pga skada. Tror jag stannade på 43 poäng till slut och vi vann matchen, en ohygglig känsla över att få vara bästa när det gäller. Dessutom mot ett så erkänt starkt motstånd på högsta internationella nivå. Utan tvivel min bästa match i karriären.
- Fetaste dunken, när, mot och över vem?
Mot Fyrishov Gators hemma i Pontushallen, över JD Sanders som från weekside försökte ställa sej charge. Tror att det visades i slowmotion ett par gånger på Sportnytt den aktuella kvällen, men när jag sen påpekade detta för JD vid nästa landslagssamling svarade han bara: "what dunk?"...hahahahahaha
- Coach som betytt mest för dig?
Flera...Karel Herink för att han valde att plocka in mej 1988 på Sanda Riksbasketgymnasium. Charles Barton för att han trodde på mej och plockade mej till Plannja och Luleå. Brad Dean som förädlade mej som basketspelare och gav mej förtroende i skarpt läge. Bill Margarity lärde mej att alla måste bidra för att ett lag ska nå framgång. David Visscher för att han gav mej suget tillbaka 2001 när jag egentligen hade tänkt lägga av. Wåfflan Nilsson och Jonte Karlsson, mina två landslagscoacher som bägge trodde på mej som en internationell spelare. Men den som ändå betytt mest för mej måste ändå vara - Miki Herkel. Miki var min stora mentor efter avslutade studier på Sanda, ja, egentligen även under tiden där. En fadersgestalt som hela tiden fanns där för mej, på plan, såväl som utanför. I mina ögon var Miki den störste.
Vi lyckönskar och tackar Dennis för hans tid, engagemang samt hans snabba bidrag till BEST!